Ibland bjuder livet en på ett riktigt lappkast och antingen parerar man det galant och drar en suck av lättnad, eller så faller man hårt och platt och försöker kravla sig upp på vingliga ben för att tålmodigt försöka igen...
Jag har en ny utsikt nu från mitt köksfönster, borta är hästarna i hagen. Istället är stan på fem minuters avstånd, men jag trivs, det gör jag. Känner att ja, det här, det kan nog faktiskt bli hemma på riktigt.
Sköt om er - och vi hörs igen!